...
all betydelse för livet är som bortblåst, att man kan älska en människa så mycket att man inte ser det som egentligen är där. Hur kan en människa betyda så pass mycket? Hur kan en liten människa av flera miljarder betyda så mycket! Hur jag en gång i tiden förlitade mig för mycket att jag hade hans kärlek till det bittra slutet. Hur jag aldrig mer kommer kunna öppna mitt hjärta för någon igen, att mina sår aldrig kommer läka.
Jag hade för flera år seden något jag trodde var kärlek, jag blev sviken eller rent av pissad på och tyckte kärlek existerar inte, det är något man säger när man vill uttnyttja och lura någon annan . Sen kom han , killen som jag aldrig någonsin trodde var den som skulle förändra min världsbild. Så fort jag tittade på honom slog mitt hjärta så hårt, jag kände i hela kroppen hur otroligt bra jag mådde av den här människan. Jag insåg inte vad jag gjorde, jag fattade inte hur självisk och dum jag var. Jag vet nu.. jag vet.
Jag kan skriva hela natten hur den här killen fick mig att tro på kärleken , tro på livet och hur jag fick tillbaka min själ. Hur han fick mig att må , åh ni ska bara veta. Han gav mig så mycket kärlek att jag nästan inte kunde ta mer. Har aldrig i mitt liv haft någon som älskat mig så som han gjorde. Ångrar av hela mitt hjärta att jag inte fick honom att känna samma sak. Hur jag var inställd på föralltid och för evigt tills dagen jag slutar andas. Jag trodde han var den killen jag skulle gifta mig med, skaffa barn och bli gammal med. Han var min värld, mitt universum. Ni vet när man hör ; Man lär sig av sina misstag. Jag tyckte att det var skitsnack för gör man något, klart man råkar göra om det men nej det är så äckligt sant. Jag försummade hans kärlek och nu är han borta. Föralltid och förevigt. Jag har mig själv att skylla, jag var inte tillräckligt uppmärksam, jag var för självisk, jag var inte tillräckligt! Hur mycket jag vill vrida tillbaka tiden och ändra det som var fel så är det omöjligt, han som en gång var min, som inte såg någon annan än mig, är nu förevigt och föralltid borta. Han kommer inte tillbaka och allt är mitt fel.
Jag kan skrika till världen min kärleksförklaring att han är den enda som jag någonsin har varit ärlig mot och älskar honom av hela mitt hjärta fortfarande. Men det hjälper inte. Jag släppte taget för några månader sen, jag gick "vidare" jag lärde mig att leva ensam, utan honom. Sen kommer känslorna skrikande tillbaka, desperata att få honom tillbaka. Jag trodde till och med vid ett tillfälle att jag lyckats men det var bara svaga förhoppningar som sedan blev krossade och dog. Ibland är det bra att bli sårad för man blir starkare. Jag är stark ibland men oftast svag och liten. Jag vill bara lägga mig i hans famn , virka in mina fingrar i hans, känna hans värme mot mig och känna mig trygg igen. Vill höra honom säga att han älskar mig, bara mig. Hur han inte kan andas utan mig, hur han inte kan gå en dag utan sakna mig. Vill att han ska inse kärleken som fanns som fortfarande existerar.
Jag älskar dig och det är det som håller mig vid liv, kärlek! löjligt att det man vill leva utan får en att överleva.
Jag vill gråta, skrika så att du förstår men jag är fast i mitt samma "glada" humör. Kan inte uttrycka mig, kan inte gråta längre, kan inte visa hur jag mår, ingen kan relatera till hur jag känner mig, ingen förstår, ingen vill förstå.
ibland kanske till och med du älskar mig lika mycket som jag älskar dig men som sagt
'Cuz when a heart breaks
no it don't break even.
<3
